På sena eftermiddagen såg vi molnen komma in från havet. Vid fem hörde vi det första mullren där ute. Vi såg de vackra blixtrarna och stilla i tystnaden på vår veranda lyssnade vi till det dova bullret som fick tankarna att vandra till krig. Det var som vi satt några kilometer från fronten och lyssnade på kanonernas outtröttliga muller. Det kom närmar och närmare. Buskar och palmer ruskades om i de kraftiga vindbyarna som nu började bli tätare efter att först kommit virvlande som sändebud i glesa pustar. Det mörknade och några tunga stora regndroppar föll ner på plattorna i gången framför oss, splasch, splasch. De torra löven som sopats undan virvlade nu vilt omkring i den lilla trädgården, landade och for upp igen som rastlösa hysteriska neurotiker. Skräp, löv och en del smådjur sveptes ner i poolen. Regnet tilltog med mer kraft och övergick i ett skyfall som mer kan beskrivas som vattenfall. Då kom en blixt en knall i samma ögon blick. Lamporna blinkade till. Tätt följd kom ytterligare blixtar och knallar i en strid ström utan mellanrum. Ett öronbedövande dånande från blixtmuller, regnet som nu dånade ner, vinden som fick allt att ruskas om. Lamporna slocknade nu och fläktarna stannade men blixtarna kom så tätt att inget av skådespelet gick förlorat för våra ögon. Efter tio minuters blixtrande kavalkad började det glesna av och vi hörde att vädret passerat. Regnet upphörde tvärt men allt var fuktigt i palmkronor och det rann vatten från taken en lång stund efter. Det blev tyst, det började ljusna igen och luften kändes frisk och lätt att andas. Fåglar och apor började med sin läten. Vi såg människor komma ut ur sina gömmor för att genast börja torka bort vätan. De talade med varan och skrattade. Solen började gå ner och snart var det helt svart. Elen var ännu inte åter, den kom först tidigt nästa morgon där i St Lucia.
